Vanjas otroliga under(liv)?

Jag använder fortfarande inte den här bloggen, men endå så läser kanske det 7 mer människor här än på den jag använder på blogg.se

Skärpning! Gå in här istället! Det min nya blogg.

Jag har som länge väntat lessnat på Bloggspace.se.

Jag är så less på upplägget, alla problem och hur kasst allt ser ut. Man skulle ju kunna tro att en 3åring redigerat sidan.

Men hursomhelst, jag är samtidigt lessen. Det är ju här som jag har bloggat i 3 år. Är det verkligen 3 år? Snart endå. Tänk en hel ålder äldre, precis som Sonja när jag föddes. Den här bloggen och jag har hängt ihop ett tag liksom. Genom gott och ont, genom ful reklam som täckt mina inlägg, genom människor som inte kunnat kommentera eftersom man måste ha en kod som inte alltid fungerar.

Vadfan är det som jag kommer att sakna egentligen? Hursomhelst! Jag har en ny blogg. På blogg.se.

Hädanefter ska jag skriva där, så det är upp till er om ni vill följa efter. Adressen är enkel, men inte lika enkel eftersom nån kärring snott mitt nick och namn. Men för er som faktiskt KAN mitt efternamn är det en piece of cake!

http://vanjaabrahamsson.blogg.se/

Adios Bloggspace.

p.s! Jag har inte kommit igång riktigt. Försöker fortfarande komma underfunn med hur jag vill att allt ska se ut. Så nu är det mest en sörja.

Jag måste bara lägga ut den här videon av samma nostalgiska skäl som alltid, och anledningen är enkel.

  Jag och Kristina spelade in en film om Aliens som invaderade Latikbergs lägdor, och ingen mindre än hon själv ställde upp på att sminka sig som en fransk-mimarfjant i tight baddräkt till den här musiken.

  Hon sprang fram med rak ryk och med händerna i sidorna och började att gestakulera med sitt översminkade ansikte( Hade tagit ett svart läppstift och kletat svarta "tårar" ). Jag tror hon knackade på ett fönster och öppnade en dörr. Det var klockrent, så varför skäms hon egentligen när jag vill visa folk filmerna? Hon kan vara stolt, inte många som ställde upp på sådant liksom.

  Men jag hade väl en magisk övertalningsförmåga kanske. För tillochmed Robin gick med på att spela gynekolog med mig och Sonja.

Jag har fortfarande inte kommit igång med min såkallade städning. Men jag värmer upp, ska ner i tvättstugan och kolla om det finns nån ledig tid.

Jag tänker alltid på en Penis när jag lyssnar på den låten. Så tändande!!!!

Men hursomhelst, jag vet inte riktigt vad jag ska säga idag. Jag umgicks med Bengan en sväng, åt på krogen och sedan drog man till Tallbackahusen och umgicks med Desireé. Vi åt på Stenmans och pratade en massa skit om folk som gick förbi, annars vad är det för vits att ens sitta där?

Nej det gjorde vi inte. Men vi pratade iallafall. Och just nu sitter jag hemma hos mamma och våndas över min kommande kväll. Ska nämligen försöka städa upp mitt råttbo.

Hälsa mig lycka till.

Här får ni en liten bild av den sämsta kvalitén som finns på marknaden, av mig i sjukdomens sista fas.

   Hade fortfarande ont i halsen, kunde knappt prata och hade inte borstat håret på 3 dagar. Måste ju endå säga att jag såg rätt okej ut. Måste vara frisyren.

Jaja, igår var jag ute på samhället för första gången på 5 dagar också, vilket kändes både som en befrielse och en pina. Andades jag in lite kall luft så kändes det som om strupen ville stänga sig och sluta ta emot syre. Men jag överlevde, i mina lila plyschbyxor. Tror dom har vissa superkrafter.

Nu ska jag göra mig iordning och dra ut på samhället igen. Its time.